Livets kaos

Det är milt sagt, milt uttryckt. Jag tror allting sker på en och samma gång. I våras när min älskade dotter ville ta sitt liv så fick jag också samtidigt besked om att jag har cancer. Det stora hemska ordet på C. Ändå så tog jag det så otroligt lugnt. Jag har haft ”skiten” i kroppen flera gånger nu och det har gått bra. Den allra första växte i min blindtarm. Efter 10 års smärtor och in och ut resor kom de till slut fram till att de var tvunga att operera mig. Då kräktes jag blod och var så smärtpåverkad så jag födde hellre barn. 30 cm lång och 10 cm tjock plus att den hade snurrat ett varv runt tarmarna. Jotack. Det var den stämpeln som psykfall som de kallade mig. Det magiska i det hela var också att den godartade grejen också hade 4 hinnor omkring sig, precis som för att skydda min kropp emot den.

Nästa steg vart livmoderhalscancer och där de fick ta bort rubb och stubb.

Nu sitter den i min tarm. Ganska högt upp. Men den här gången behövs ingen operation :O Jag har besvarat medicineringen och jag har varit så envis denna sommar på att balansera kroppen med smoothies(hemgjorda) och ätit mkt kyckling och lax. Älskar grönsaker. Sista undersökningen inför operation konstaterade dom att den är godartad och att den har minskat otroligt mkt. Endast 1/4 är kvar. Så de avvaktar med op och drar på en allra sista behandling. Tjohooo…jag viskar hahahah…..

och inte nog med detta…. Min äldsta son har varit jätte sjuk i 3 veckor varav förra veckan låg han inlagd på sjukhus. inkom med 238 i infektionsvärde och 40 i temp. Han hade kramper i smärta och kräktes. De misstänker harpest. NU är han hemma och är fortfarande sjuk. infektionsvärdet låg på 146 när de skrev ut honom. Det märkliga är att kroppens egna försvar inte är aktiverat….Läkarna begriper ingenting.

Så ja, mitt liv ser ut som ett enda stort pussel. Och mitt i allt kaos så hanterar jag fortfarande av att arbeta. Stönig och envis kärring ?? Jomenvisst ! Det är jag =) Kollegorna säger att ja din sjukdom har gett sig i kast med fel person…samtidigt är de förbannade på mig för att jag inte sagt ngt tidigare. Nej för då hade de sett mig som en vandrande diagnos. Jag är fortfarande jag. Dock har jag tappat massor av hår, tappat vikt.. mått illa, kräkts, haft smärtor från helvetet. Vägrat ta morfin. Och nu fajtas jag en omgång till samtidigt som all energi löper ur kroppen av oro för min sjuka son. Jag vakade över honom i 2 nätter. Var nästan helt säker på att jag skulle missta mitt barn när blodtrycket började sjunka…. usch.

Imorgon ska jag hämta honom och köra till VC för att ta nya prover. Att ens hinna tänka på mig själv finns inte tid för, och när läkarna säger att de vill sjukskriva mig så blir jag nästan tokig. Vaddå ??? Bara glöm det. Då blir det att jag grottar ner mig totalt i alla funderingar. Bättre att ha ngt att göra och så länge jag står upp så fan i mig ska jag jobba 🙂 Arbetsgivaren bara skakar på huvudet… Och när min son var inlagd vart de riktigt orolig över min hälsa. Nog för att jag kämpat med dottern och fått henne att fungera…men så sker allting annat också. Ja ting sker i 3 så nu ska det inte bli ngt mer.

Jag ‘r alldeles för positiv i mitt tänk, jag vet det. Men det är ju ren och skär överlevnadstaktik som jag lärt mig hantera och leva med. Börjar man grotta ner sig i allt som sker då går det illa. Kan erkänna att innerst inne mår jag nog inte så bra. NEJ. Jag vill helst bara gråta, ställa mig på ett fjäll och vråla ut ilska och frustration. Men låter tankarna gå till mormor och tänka på vad hon skulle sagt och råda. Låter nästan som att jag är religiös, men jag pratar ofta med min mormor.

tjohopp och kram i natten. Nu ska damen sova. Nattinatt ❤

Annons