Andra advent och tentaångest

Denna morgon sitter jag  med många funderingar…Det är andra advent år 2017. Kan inte begripa vart tiden tar vägen. Sommaren bara poffade iväg med enbart arbete, den dagen jag vaknade till liv såg jag höstfärgerna på löven. Insåg att jag arbetat hela sommaren utan ett enda dopp i sjön. Vilket liv jag inte har….fy fan på ren svenska. Var det värt det ? ärligt ? nej. Varför gör jag det ?

Och Senast igår så satt grannen och jag och diskuterade om möss, och vi konstaterade att här på gatan existerar inte möss pga våra katter. Just nu när jag sitter och skriver så hör jag en i väggen…man ska inte ta ngt förgivet nej hahaha….

Jag har konstaterat att jag har bott själv i 7 år. Har dejtat men backat undan som en avlöning direkt motparten diskuterat djupa känslor för mig. Jag har trott på himmel och hav och sen sprungit undan ist för att stanna kvar och se om bron håller. Något hände med mig när jag gick i väggen. Jag fick en diagnos som heter PTSD av klimax karaktär. Jag gick på CTS för att få verktyg. Jag tycker att jag har en bra verktygslåda idag för annars skulle jag inte orka med att arbeta med det jag gör. Men direkt jag får ngn för nära mig själv känslomässigt så stänger jag enbart av. Hur fan gör jag för att inte det ska hända ? Jag vill ju eg inte vara ensam. Från att ha varit tillsammans med ngn i hela mitt liv till att de senate 7-8 åren tillbringat livet enbart för barnen… är det normalt ? Vad är normalt ?

Jag pluggar, jobbar och satsar ännu mer på utbildning…Är snart 50 år. När ska jag ge mig ? jag vill lära mig,vill förstå varför osv därav min satsning. Vill ju förstå ungdomarnas dåliga mående. Jag brinner för mitt jobb. Eller gör jag det för att döva mitt egna ? Orsaken till att jag arbetar ständig natt är ju i grund och botten ångestrelaterat. Jag kan inte sova på nätterna. Ibland funkar det, men ibland så kommer allt dundrandes…och för att mitt liv ska fungera så har jag valt den vägen. Då slipper jag fundera.

Jag ältar inte, jag tänker inte, jag drar inte i det. Allt som hänt ligger i väskan. Jag hanterar ångesten med mindfulness och det ger så mkt positiv laddning för mig själv. Det är ju inte mitt fel till att allt hände. Det är inte ens fel att två bråkar, men det är omgivningens fel att de lät ting ske med barnet i mig och det är omgivningens fel att de lät tonåringen i mig fara illa och det är mitt fel att jag lät ting ske som vuxen utan att dra iväg. Men jag kan inte göra ngt åt det. Det hände då. Det är här och nu som jag lever och det är här och nu som jag kan påverka mitt liv. Och jag vill verkligen inte vara ensam. Ett jävla dilemma må jag säga.

Pga allt detta rot i skallen så sitter jag fast med min sista tenta i Psykiatri 2. Måste få iväg den Ska klämma in resterande kurser också i reafart. I januari ska jag läsa på högskolan och då vill och måste jag vara klar med detta.

Så…denna söndag….andra advent…jag ska dricka upp mitt kaffe…städa undan och tvätta…bädda rent…skura och låta tankarna flyta iväg i kylan och se dom frysa sönder. Jag är så trasig inombords…men vägrar låta mitt inre gå i bitar.. Önskar verkligen att jag kunde stå upp och vara stolt, jag kan och jag vill, men har inte orken och tilliten…När fan ska jag bli definierat bra igen ?

Annons